Ημέρα δέκα τρία

Men det ska nog komma att gå bra (nån dag).

Jag reser mig ur sängen, med sömnen kvar i hela kroppen. Tar fem steg. Står framför (och öppnar) fönstret. Det regnar och blåser. Jag håller ut händerna genom (det öppna) fönstret och känner regnet på mina handflator och fingrar. Höstvädret gör mig lycklig för en stund; tills en arabisk tant i 70 årsåldern halkar i regnet och slår rumpan mot den kalla trottoaren. Jag vill gå ner och hjälpa henne, men gör det givetvis inte. Hon gråter. Hon får sitta kvar där en stund bland jord, vind och vatten, tills en samarit kommer förbi och hjälper henne. Jag gråter också. Känner mig miserabel och värdelös.

Mina fötter börjar mekanisk röra sig, förflytta mig till köket. Mina händer tar en kniv. Vässar kniven. Vässar den lite till. Högra arm häver sig långsamt upp över huvudet. Kniven är spänd i handen. Hårt. Hårdare. Vänstra arm drar sig i en jämn båge in (trettiocentimeter) framför magen, lägger sig platt på bordet med spridda fingrar. Andedräkten är djup och koncentrerat. (Ett försök. Det finns bara ett försök). Lyfter lite på tårna, sträcker högra armen lite till så en smärta blixtrar ner genom ryggraden. Kramar stålkniven ännu hårdare. Släpper en tår från ögat, ner över kinden, som stannar och hänger kvar på hakan. Läpparna ler. Världen står stilla.

Jag är redo för att bli befriad.

Det ringer på dörren. Jag svär. Vänder på mig, placerar kniven i ett perfekt kast i väggen, hundrafemtiocentimeter ovanför sängen och min huvudkudde. Går mot dörren, medens jag tänker på Hemingway. Han tog livet av sig. Och så säger forskare att intelligenta människor inte tar livet av sig – det är uppenbarligen struntprat.

Högra hand haspar upp låset; vänstra drar ner i handtaget och öppnar dörren.