Your Villain på Vinylbaren

Hr. Benny Andersen

Jag hade en otrolig lust att slänga den förbannade cigarettfimpen på marken. Men det skulle vara oschysst mot staden. Det skulle bara smutsa ner ytterligare. Och soptunnor fanns det inga. Jag hade gått runt flera dagar. Vad skulle jag göra? Jag brottades länge med tanken. Behöll jag fimpen i fickan, skulle mina byxor börja stinka. Och sån stank är svår att få bort. Samma skulle ske om jag behöll fimpen i handen. (Dessutom finns det inget värre än att klia sig i näsan, med rökiga fingrar). Att ha kvar den i handen var också irriterande därför att jag i den andra hade en bok och var ivrig efter att röka ännu en cigarett. Och jag behövde kissa. Och det var långt hem. Och det var kallt. Och. Och. Och. Isande kallt. Visst det var vår, men som så många gånga förr kallt och blåsigt.

Jag gick förbi en busshållplats, med en papperskorg. Där stod människor och väntade. De skulle säkert undra över mig. Tycka att jag var fånig. Dessutom tittade de redan på mig, så jag gick hastigt vidare.

Jag tog av huvudvägen och gick in på en stig. På avstånd såg jag en ung kille gå mot mig. Han hade en spegelreflexkamera runt halsen. Den studsade upp och ner på hans mage när han gick. Han hade runda glasögon och en svart keps på huvudet. Han såg inte just ut som en proffsfotograf, men sånt är ju så svårt att avgöra. Alla har allt i dag. Jag tittade på honom medan han kom närmare. Han tittade på mig. Jag undrade när han skulle titta bort. Han undrade säkert detsamma. På sex meters avstånd vände han snabbt blicken mot vägen åt höger. Jag envisades; höll kvar blicken till avståndet mellan oss var tre meter. Sen slog jag ner blicken i marken och skämdes. Det var nog för nära och för länge. Man glor ju inte på främmade. Inte i Sverige i alla fall. Hoppas han klarade sig.

Plötsligt kliade det fruktansvärt i vänstra benet. Jag hade ingen lust att stanna, så jag linkade vidare på högra medan jag försökte klia mig med det högra benet. Det var besvärligt, men det funkade. Och som tur var, var det inga människor i närheten.

Jag var fortfarande kissnödig. Men jag hade ingen lust att kissa här, även om det var i utkanten av stan. Det kändes liksom inte rätt. Precis som med cigarettstumpen – som jag fortfarande gick runt med. Jag hade pinkat alldeles för ofta i Köpenhamns festfyllda gränder. Jag låtar bli i Kristianstad. Alla måste låta bli emellanåt. Jag låter bli här. Är artig och duktig. Osynlig.

Alla gnäller så mycket i dag. Eller danskarna gnäller mycket. Svenskarna är bara tysta. Jag hörde en gång någon säga att vi dras till ”de som är som oss själva” – vafan det nu ska betyda. Kan folk inte sluta vara så satans snälla. Gör något. Ta mindre hänsyn till alla andra. Om vi ska fortsätta ta hänsyn till allt och alla kommer vi ingen vart. Vi måste bryta upp, för att utvecklas.

Jag tog boken under armen och drog fram ännu ett cigarett. Min näve var full av stinkande små fimpar. Och jag skulle numera kissa så mycket att jag var tvungen att spänna alla muskler i låren, tryckte dem mot varandra och vacklade framåt som en pingvin. En tant med en hund stannade till och tittade fånigt på mig när jag vacklade förbi henne. En plötsligt stickande känsla i huvudbotten. Jag gjorde ett ryck med huvudet och axlarna. Kliade mig. Men nu kliade det bara ännu mer. Typiskt.

Jag hade vandrat runt i flera dagar. Hade ingen lust att gå hem. Vad skulle jag göra där? Vi hade inget att prata om. Jag kunde fråga vad hon brukade göra med cigarettfimpar. Om hon brukade kissa på gatan. Eller fråga varför hon alltid gnällde. Fimpar. Kiss. Och gnäll. Det var allt jag hade i skallen. Jag brydde mig inte heller om att tänka på annat. Det fanns liksom inget vettigt kvar att tänka på.

Jag gick in i ett villakvarter med inbjudande soptunnor vid varenda uppradade parcellhus. Vid synen påmindes jag plötsligt om att jag fortfarande var kissnödig. Alla dessa familjehem med deras trädgårdar fullstoppade med rosor, vallmo, rhododendron, statyer av djur och nakna människor, terrasser med grill och korgmöbler och vad vet jag. Där satt de alla med en korv i ena handen och vin eller cognac i den andra.

Jag gick förbi den ena föreställningen efter den andra medan jag kollade in soptunnorna. Det var nervpirrande. Jag vågade inte slänga fimparna i deras soptunnor. Det var deras soptunnor, eller så kändes det i alla fall. Som om deras blickar brände sig i nacken på mig när jag gick förbi. Tänk om de hade övervakningskameror? Nej, dessa soptunnor var privilegierade. De tillhörde någon. Och det var inte mig.

Jag gick förbi ett stort vitkalkat hus med svart tegeltak och ljust trä runt alla fönster. Det var nybyggt. Två murare gick och byggde på en halvfärdig grå mur, som var ett huvud högre än mig. Det var hett och murarna hade slängt sina tröjor. De var behårade, feta och röda. När jag kom förbi muren syntes en gräsmatta i golfbanekvalitet. Det liknade mer en plastmatta köpt på Ikea än riktigt gräs; tät, tjockt och ovanligt grönt gräs. Inga blommor, träd eller buskar, förutom massvis med röda rosor som kröp uppför husväggen.

En lång, smal, blond brud i 20-årsåldern, med rött läppstift och svarta glasögon, stod mitt i dörröppningen och betraktade murarna. En liten svart kjol var allt som dolde hennes snövita kropp. Inga accessoarer, smycken eller skor. Det enda som präglade hennes kropp var röda läppar. Hon lutade sin vikt på vänstra benet och böjde samtidigt höfterna åt vänster och överkroppen åt höger. I sin högra hand höll hon en cigarett och i den vänstra någon sorts cocktail. Jag undrade var hon gjorde av sina fimpar. Det är ganska dumt att slänga dem i inomhussoptunnor – då stinker hela huset. Och det fanns ingen soptunna vid huset. Medan jag tänkte detta saktade jag omedvetet ner och stannade till. Den unga kvinnan flyttade blicken mot mig och satte långsamt läpparna mot sin cocktail. Det verkade som hon stirrade på mig bakom de svarta glasögonen. Jag var paralyserad. Hon sänkte ögonen och tittade på mig över glasögonens kant. Hon log. Jag kliade mig sakta på magen. Hon slickade sig förföriskt över de röda läpparna. Jag sprang därifrån.

Jag insåg att jag var tvungen att gå hem. Där fanns det soptunna och toalett. Jag hade kommit ganska långt hemifrån och snabbaste vägen hem var genom stan. Jag tog en buss och var genom stan på en timme. Ett par kilometer hemifrån hoppade jag av och började springa så snabbt jag bara kunde. Jag tänkte att det var bäst om jag var andfådd när jag kom hem. Hon vet att jag inte är typen som springer. Och jag tänkte att hon därför skulle fråga varför jag var andfådd och då skulle vi ha en utgångspunkt för ett samtal. Jag skulle kunna svara att jag hade sprungit hem därför att jag saknade henne så mycket, eller nåt sånt. Och då skulle hon kunna svara åh älskling och sen skulle hon krama om mig.

Första gången jag träffade henne var på en resebuss till Tyskland. Hon satt och läste Benny Andersen. Jag satt mittemot henne. Efter några timmar tittade hon upp från boken och skådade ut över landskapet. Jag frågade om det var något fel. Hon sa nej och började samtidigt gråta. Från det ögonblicket visste jag att jag skulle leva resten av mitt liv med henne.

Jag öppnade dörren och tittade försiktigt in. Tystnad. Jag gick ut i köket. Det doftade mat och disk stod i torkstället och droppade. Kylskåpet var halvfyllt. Jag öppnade en öl och klunkade den i ett svep. Det hade jag inte gjort på många år. Allt tänkande hade gjort mig både hungrig och törstig. Jag gick in i det kombinerade vardags- och sovrummet. Två kaffekoppar stod på bordet. Jag smakade på kaffet. Det var kallt och bittert. Sängen obäddad. Jag vände mig för att gå ut i trädgården när hon plötsligt kom trampande in från hallen med smutsiga trädgårdsfingrar, vände sig och tittade på mig med höjda ögonbryn. I den ena handen hade hon en liten spade. Den andra hängde löst och dinglande luften som om den inte tillhörde henne. Hon hade en gul tröja och röda shorts. På huvudet en stor och bred hatt av flätade strån.

– Jaså där är du, sa hon glatt. Hon log lättsamt och smekte mig över kinden. Jag var inte längre andfådd, men skulle däremot kissa och insåg samtidigt att jag hade fickan full av fimpar. Hon gick ut mot köket.

– Du kommer i perfekt tid. Middagen är snart klar.

Det blåser minst sagt obehagliga vindar nu

Det är dags att lyfta arslet ur soffan. Det är dags att visa att rasismen inte är någonting som är välkommet i Sverige. I fyra år ska vi leva med ett rasistiskt parti i riksdagen.
Det är dags att enas för ett mångkulturellt Sverige!

http://www.facebook.com/event.php?eid=127380857314442